Prärieångest

Vad ska man säga om Minnesota, inte mycket egentligen. Mora i nordost har en Dalahäst, en Moraklocka och Vasaloppet på vintern, men inte mycket annat. Vägen därifrån till Syddakota går först igenom områden med dystra tallar och träsk, som får inre Norrland att se lockande ut. Gubbarna ägnar sig åt snöskotrar, fulbilar och fiske, men vad tusan gör tanterna. Därefter kommer milatals av majsåkrar och bonnagårdar, utkastade och alldeles isolerade. Lilla huset på prärien, lappångest eller präriesjuka. En timma till byn för att handla kaffe. Byarna består mest av silos. Vi passerade Ronneby, 16 invånare. Vem vill inte bli trucker och komma därifrån. Man undrar om svenskarna som flyttade hit fick det bättre än de som stannade.

Vår etapp på ca 70 mil gick sedan över riktiga prärien i Syddakota, bilkörning 1 timma rakt fram och en sväng, sen en timma rakt fram. Stekande sol och country på radion. Vägen försvinner i solhägringar. Inte en pippi syntes bland de vajande fälten. De tusen sjöarna är gröna av övergödning, inget bad för vovvarna Då och då avbryts det av de vackraste kullar med lövträd och enar. Vi övernattar nu i Mitchell i Syddakota, mest känt för att ha ett hus prytt med majsolvar och ett majsmuseum.