Going to the Sun Road

Vi undrade länge om det verkligen var vettigt att köra nästan ända till den kanadensiska gränsen för att se några alptoppar med snö. Efter många mil nådde vi Kalispell, indianska för prärien ovanför sjön. Hela staden tycks leva på turister en kort period på sommaren, men resten av året har man värsta Kallikväll.

Glacier National Park är egentligen bara en krokig väg som långsamt stiger genom en granskog, och man undrar över alla köer av bilar som vill åka den. Men rätt som det är kommer man ut på smala hyllvägar, som knackats ut ur bergssidorna. Vi kör med svettiga händer och tittar på stupen nedanför. Snart blir det sagolikt vackert och man stannar hela tiden på utsiktsplatser och beundrar vyerna. Mycket vackrare kan det inte bli, på bergstoppsskalan. Det tar en halv dag och Nicke flämtar, tunn luft på nära 3000 meters höjd. Men det var mer än värt en lång resa.

Efter tar vi bakvägen hem genom svartfötternas indianreservat inkl. staden Brownings. Mycket fattigdom och slum har vi sett i USA, men här är det värst. Många hus skriker av uppgivenhet och yttersta tristess, omgivna av sopberg från alla tidigare använda bilar och ting. Den vägen gick inte till solen, bara till Amerikas skuggvärld.