10 000 miles, 22 stater, 38 dagar

Hemma igen efter 10 000 miles på vår egen Great American Road Trip,1 632 mil, vilket är mer än en tredjedel av jordens omkrets. Vi har besökt Virginia, Maryland, Ohio, Indiana, Illinois, Wisconsin, Minnesota, Syddakota, Wyoming, Montana, Washington State, Oregon, Idaho, Utah, Colorado, New Mexico, Texas, Louisiana, Mississippi, Tennessee, Kentucky och West Virginia. En handfull stater närmast D.C. har vi bara passerat, men de flesta har vi bott en eller flera dagar i. Med medelhastigheten 44 miles per timme har vi tillbringat icke föraktliga 227 timmar i vår trogna Volvo X Continental längs småvägar tittandes ut och låtit oss överaskas.

Vad det värt det, frågas det. Mycket mer än väl, en fantastisk upplevelse med stora intryck, både bekräftade och krossade fördomar och nya funderingar. Det är lätt att fastna i stereotyper, enkla bilder av kontinenten. Huvudintrycket är att USA inte är ett land med våra vanliga begrepp. Det är kanske ett metaland, bestående av ganska självständiga och mycket olika "länder", starkt specialiserade. Europeer klagar på att amerikanerna inte bryr sig om andra länder, men de gör man, om sina närmaste grannländer, de omgivande staterna. Man åker utomlands på semester, från stäppen i Texas till bergen i New Mexico. Georgia konkurrerar med Tennesee om utländska investeringar. Och varför ska amerikanen åka till Europa för att uppleva ny kultur och spännande natur, det räcker med att resa några delstater hemifrån. Huvuddelen av landet är fortfarande vackra orörda vildmarker.

Vi väntade oss att få se Amerikas baksida. Även om områdena runt städerna är litet skabbiga med oljiga besinstationer, slitna motell, sunkiga snabbmatskedjor, ballongprydda bilhandlare och trista reklampelare, är USA som helhet ett enastående vackert, rikt och välskött land. Välståndet finns inte bara i de rika kustområden, vi möter det överallt på de mest oväntade platser: i skaldjursutbudet i den ytterst välsorterade mataffären i byhålan i Texas, i de svartas nya fina bostadsområden i Minnesota, i de välunderhållna vägarna, i de nybyggda vackra collegen i Tennessee, i de oftast pedantiskt välskötta och städade städerna. Amerikas höga ekonomiska tillväxt visualiseras ständigt. Nästan allt fungerar utomordentligt, det mesta är mycket välorganiserat, utom möjligen hastighetsskyltarna, med dessa bryr sig bara enstaka bilar om.

Visst finns det fula och sorgliga: utslagna, kriminella, druggies, feta dryga nationalister, rabiata radiopredikanter, uppdelade städer, galna truckförare. Visst klagar många på fattigdom, segregation och Irakkriget. Men kanske har vi åkt fel, det är ändå inte intrycket som dominerar, tvärtom. Det är bilden av ett hårt arbetande land där 40 graders hetta inte hindrar någon att plöja, bygga eller röja efter Katrina. Där övergivna hus, fabriker och städer vittnar om bättre möjligheter någon annan stans.

Det mesta är kvar att se, vi har blott surfat på ytan, landet är så stort, man längtar redan efter nästa roadtrip. Men vovvarna är lyckliga att få komma hem.

Kreativ destruktion med U Haul

Graceland, Elvis museala lillslott i Memphis i Tennesse, visar bilden av en ytterst egocentrisk men mycket begåvad person vars liv togs av stress under föräldrakrav och mediahype. Musiken är ok, storyn just great. Inredningen kan inte klassificeras, inte ens smaklös funkar. Hemtokshow mest, inspirerande och oväntat kul, trots den sorgliga bakgrunden.

Tennesse, och sedan en scenic road genom Kentucky bekräftar bilden av detta oerhört vackra land med dess hyperordentliga religiösa bosättare. De stora och eleganta husen finns inte bara i Washington, vi ser dem överallt längs vägen, både gamla och nybyggda. Visst ser vi de fattiga i trailerparkerna, men de flesta verkar leva där en kort tid. Mest av allt upplever vi växtkraften, det puttrar och byggs i varteviga hörn, utom i byarna som överges. Man reser och lämnar huset med kattmat i kylen, den ruttna tredjebilen på gården och far dit jobb och pengar finns. Överallt kör vi om dessa flyttare med Uhaul hyrlastbil, pappabilen på släp och frun och barnen i mammabilen stax efter. Dynamiken i en högt uppdriven destruktion och konstruktion, enligt Schumpeters lära. Vi övernattar i Bowling Green, där enligt myten starka inbyggare en gång rullande jättelika höbalar för att tävla om styrka. På spritbutiken intill har man drive thru hela natten, whiskey och öl köps i luckan för en spottstyver.

Maniskt renliga Missisippi

Hela dagen har vi grubblat över varför alla små byar vi åkt igenom i Deep South, Magnolia, Brokehaven osv. är så extremt renliga och prydliga. Våra fördomar om fattiga och slummiga södern kom på skam. Oavsett om man har ett stort gammalt bomullsbaronhus, en enkel trailer eller en begagnad bilaffär så är tomten i perfekt skick, huset nymålat, inte ett grässtrå står åt fel håll, bilen är parkerad rakt och snyggt. Vi såg liknande ordentlighet både i Texas och Louisiana. Är det gener eller kultur, frågar vi oss. Vår bästa gissningen är religion. Den som döpts badandes i vatten blir nog alldeles extra renlig. Här är kyrkorna större än megavaruhusen Wall Marts köplador, tusentals kvadratmeter, med 1 000 parkeringar utanför. Man har flera mässor efter varandra på söndagarna för att alla ska kunna delta. Det är nog inte ras, pengar eller uppfostran som avgör, utan tron. Men man undrar hur många mantimmar amerikanarna klipper gräs, och hur det räknas in i nationalinkomsten.

Vi har landat i Memphis, Tenneesee och hoppas i morgon kunna besöka Graceland, men det är Elvisvecka, det kan bli svårt. Utanför är det ovanligt svalt i kväll, bara 29 grader. Vi vet inte längre vad klockan är, har vi passerat en ny tidszon ?

Hjälp New Orleans, åk hit

En så fantastisk vacker och intressant stad. Den hamnar mycket högt på vår topplista över världens bästa städer. Det är inte bara French Qartiers, hela staden innehåller juveler av de vackraste hus man kan se, från creolernas färgrika smala one shooter, med bara en skorsten och ingångar från utsidan till alla rum, till amerikanernas palats i Garden City. De nyrika i Washington kan ge upp, de kommer aldrig att nå den fantastiska kvalitet som de gammelrika har här med sina ärvda rikedomar. Parkerna är enastående och det finns mängder av fina stadsvandringar. Gallerier till tusen, museer och spännande konst. Och maten sedan, all Cajun och Creol mat, fisk och skaldjur, supergott till rimliga priser.

De hemska stormarna har olyckligtvis skrämt bort mer än hälften av alla turister, trots att kärnan i staden är helt bevarad. Det gör att staden blir fattigare och mindre rolig. De som drabbades av stormarna förlorar nu jobb och inkomster, för att turisterna stannar hemma. Banditer och druggies tar över. Det bästa man kan göra för att hjälpa staden är att åka hit, men kanske inte i augusti, det är bastuvarmt.

Det är chockerande att se hur lite man gjort på ett helt år för att laga det stormen skadade. Mer än hälften av alla hus står fortfarande urblåsta av vind och vågor. Vanliga människor har förlorat allt de har, försäkringbolagen gör allt för att slippa ersätta. Inga vill flytta tillbaka innan skyddsvallarna är förstärkta. De rika bor kvar i sina hus, de orika är blåsta. Tusentals kvadratkilometer av marknadsmisslyckande och politisk förlamning.

Skrythus, en fin tradition

Längs Missisippis havsvikar i Lousiana byggde tokrika sockerbaronerna enorma palats i slutet av 1800 talet, omgivna av de vackraste ekar. Vi stannar hela tiden längst rutten Plantage Alle och tar kort på de enastående vackra husen. Nu bygger ännu rikare hedgefondförvaltare och lobbyister i Washington sagopalats några tiotals minuter från staden. Säkert kommer småningom turister att åka längs River Road och ta kort på dessa fantastiska hus, lika glada som vi är idag för sockerbaronernas skrytbyggen. Moralen och avunden tar slut till slut, och vi kan i efterhand glädjas åt de rikas överdåd.

New Orleans gör oss glada och ledsna. De franska kvarteren är större, vackrare och mer spännande än vi någonsin hoppats. Men turisterna har till stor del övergivit staden efter orkanen Katrina. På barer och restauranter är det ganska glest och tyst. Nerven har skadats i roten. Tyvärr syns då alla drogade allt mer, av sprit, knark och vem vet vad. De dominerar kvällen, och inte ens hundpromenaden känns lugn. Malte som är spökrädd frustar och rycker och vill bara hem till det trygga och luftkonditionerade hotellrummet.

Välkammade, vackra Texas

Vi trodde nog att president Bush var en utstuderad chauvinist när har alltid säger att han längtar hem till Texas. Torra koåkrar, vem kan gilla det. Döm och vår förvåning, att se hur vackert och välskött Texas är, både i norr och öster. Staten är enorm, det tar två rejäla dagar att resa tvärs. Men tiden känns kort, för det är är långa stunder som att åka bil i en park. Ofta trodde vi att allt runt vägen var golfbanor, men det var bara välkammade rancher och tomter. T.o.m. trailer parkerna såg trevliga ut. Vi reste över Amarillo, Dallas, Sherman och Longview. Puttinuttigt, även på bilskrotarna. En skriande kontrast till många andra stater vi berest. Vi förstår att 23 miljoner bor här, trots värmen, och är stolta.

Louisiana möter oss med kokhetta och åskmuller. Middagen på kryddheta krabbor påminner om vad smaksättning kan göra, här kokar man dem i buljong med massa starka smakgivare. Mumsigt värre. Vi väntade oss att Louisiana skulle se ut som den fattiga kusinen till Texas, men hittills är mycket här välmående och fint, också bland de svarta amerikanernas områden, där vi bor inatt i Lafayette. Men maniana möter oss mest jämnt, en påminnelse om vårt eget neurotiska kontroll- och effektivitetsarv. Charm och långsamhet finns det gått om här.

Cadillacar och texasdromedarer

Dagen började med fortsatt resa på route 66, en färd längs life fading away. 10 vackert sprayade Cadillacar på ett torrt fällt visar popkonsten när den var som bäst. Malte sprayade på sitt sätt.

Vägarna i norra Texas lever annars upp till våra förväntningar, hetta, kossor, jätterancher och riktiga grabbar i truckar med cowboyhatt. Men många städer såg ut som spökstäder, där stora delar av husen är övergivna. Texas överraskar också genom att vara så prydligt och välskött, även i de delar som är ganska fattiga. Gränsen mellan Texas och New Mexico är inte bara administrativ, den speglar helt olika ordnings- och renlighetskluturer. Det mest oväntade idag var att se en hel flock typiska texasdromedarer gå och beta på ett fält. Synen gav trafikkaos, när många ville stanna och plåta.

Vi är på väg till New Orleans för att titta på staden snart ett år efter orkanen Katrina. Vi orkade inte riktigt fram till dagens mål, Paris, utan tvingas ta nattvila i Sherman. Ute är det fuktigt och hett, hela hotellet är täckt av chicador, ett sjungade hotell. Nu kollar vi filmen Paris, Texas.

Tio vrak per hus

Vägen från Taos gick över Mora dalen, en sagolikt vacker och enslig högdal i södra klippiga bergen. Sällan har vi sett en stiligare blandning av enbevuxna hagmarker, porlande bäckar och kullrande pinjeskogar. Mora byn var inte bara sällsynt fattig, man hade också en ovanlig vana. På varje tomt runt husen stod alla tidigare bilar och rostade, i olika grad av vackert eller fasansfullt förfall. I genomsnitt räknade vi med att varje hus hade tio bilvrak på tomten. Antagligen har man så stor kärlek till sina gamla bilar att man inte kan skiljas från dem, varför trädgården blir en bilkyrkogård.

Under eftermiddagen har vi färdats längs route 66, den legendariska gamla vägen från Chicago till Los Angeles. Huvuddelen av denna etapp i New Mexico går bredvid den stora motorvägen, och man känner sig litet lustig när man långsamt reser fram på en knölig och gräsbevuxen väg bland övergivna hus och besinstationer, när alla andra kör snabbt bredvid. Vi tar nattvila på det kultförklarade motellet Blue Swallow i Tucumcari, en underbar orgie i pastellfärger och neon. Bakom oss lever latinos i extrem fattigdom, över hälften har socialbidrag och inget jobb. Tre av fyra hus är övergivna sedan 30 år, då motorvägen I 40 ersatte route 66, men man ser inte skillnaden på de övergivna och de bebodda husen. Just nu tuttade några på det tomma grannhuset bakom oss för att få litet kul, det är ju ändå söndag.

Inga feer i Santa Fe

Huvudstaden i New Mexico är utpräglat mexikansk charmig, fylld av indianprylar made in China och bara vita turister 50 plus som strosar och shoppar. Vi såg inga goda feer, bara försäljare som ville lugga oss på dollar. Staden ligger högt och temperaturen är precis sommarlagom. Vi kollade på mattor vävda av Navajo indianerna, en liten matta på 1,20 gånger 1,80 kostade från 25 000 dollar, de begagnade kostade från 40 000 dollar. De påminner i material och teknik mycket om Röllakan. Vi skippade dessa men köpte i stället en fin matta från Zapatec indianerna för 30 delen av priset, efter diverse prutande. Undrar om den vävts av indianerna i Indien.

Idag ännu en bergsbestigning mot toppen på mountain Wheeler, och vi förundras igen över bristen på myggor. Vi har också lärt oss att djuret vi såg inte var präriehund, utan en så kallad visslande gris, eller officiellt Yellow bellow marmot. Flockens vakt stod högst på en sten och visslade som en typisk gris när vi passerade. Hundarna ville fixa en vissel middag, men fick inte. Högst upp på bergets 4 500 meterstopp långt ovan trädgränsen såg vi kor som betade med vy.

(Och idag provade vi efter koll Klippiga bergens Karl Johan, delicata)

Klippiga bergens Karl Johan

Den välutbildade medelklassen i USA väljer ofta en Cooling Resort för sina korta semetserveckor under sommaren. De som kan flyr hettan runt 40 grader i hemstaterna och åker upp till skidorterna. Där njuter man kylan 20 grader och vandrar i sina Mountains. Här i skidorten nära Taos i New Mexico är det mesta fullbokat. Vältrimmade amerikaner i stiliga mountain outfits går ikapp längs de få vandringslederna.

Vi har idag klättrat rakt upp i timmar till nära 4000 meters höjd genom ganska trista granskogar. 13 åriga Nicke hängde med finfint, trots tunn luft, men vi alla flämtade och fick småblå fingrar. Högst upp pickenickade vi i kanten en mystisk alptjärn. Det rann in en massa vatten i ena ändan från ett fint litet vattenfall. Men inget vatten rann därifrån, ingen bäck eller creek. Inget dunstar i kylan. Var tar det vägen, läcker det i botten. Malte rusade i strandkanten och upp och ned i vattenfallen, fullt ös, medvetslös. På hemvägen plockade vi kilovis av Karl Johan, amerikanerna stannade och tänkte, vilka konstiga utlänningar. Men nu sätter vi oss till bords till sorlet av bäcken utanför och njuter grillat med stekt svamp. Hoppas Amerika inte har en giftsvamp som liknar Karl Johan.

(Äsch, vi vågade inte äta dem, de smakade inte som hemma...)

Otursgubben i Durango

När vi kom ut från mataffären i Durango idag var vår trogna Volvo Cross Continental omgiven av polis, shoppare och tittare. En 80 årig gubbe som extrajobbade som lastbilschaufför hade kört genom parkeringen och korsat några rabatter innan han krockade baken på vår stackars bil, där både Malte och Nicke fick skräcken. Den gamla gubben hade tydligen inte märkt krocken utan fortsatte från parkeringen, varför en snabb tant sprang ikapp och stoppade honom. En annan gammal militär ringde på polis.

Det såg illa ut från början, hela bakre kofångaren och allt bakom den hade rivits av och låg på gatan, och Margareta blev väldigt ilsk. Efter polisrapporter, samtal till försäkringsbolaget och besök på bilverkstan kör vi nu vidare med en kortare bil, tills vi kommer hem.

Vi har nu nått fram till en skidby nära Taos i klippiga bergen i New Mexico på 3500 meters höjd. Resan från Colorado var Jämtlandsvacker men återigen fick vi se alla totaleländiga indianbosättningar. Amerikaner talar så vackert om indianernas konstfärdighet och klokhet, men man vill inte se misären. Från alldeles usla kåkstäder på prärien till lyxen i bergen är det 20 minuter och tusentals dollar

Kanske världens vackraste väg

Utahs nationalparker är inte alls lika kända som Grand Canyon m.fl. Vem har hört talas om Zions dalar och Bryce. Den som åker dit hittar dock kanske världens vackraste väg, från Zion över Bruce och ända fram till den lilla oasen Torray färdas man längs andlöst vackra berg, röda, gula, vita, svarta grå och gröna, med de mest fantasifulla formationer. Det är kul att åka fram till kanten av Grand Canyon, men betydligt häftigare att åka bil i kringelekrokvägar i botten av en canyon. Vi blev helt bergtagna, på begskalan är detta nog det häftigaste man kan hitta. Fem timmar stenkul.

Vi körde långsamt och jättenervösa på en smal bergkam med värsta stupen nedanför när vi mötte en UPS bil i full rulle med en yngling i telefon vid ratten. Strax efter ersattes ökenbergen inom 100 meter med en frodig björkskog, man får känslan att två kontinenter nyss krockat. Ganska spöklikt.

Vi bodde i Hurricane, en by känd för sina hemska dammstormar. Sedan forsatte vi den två timmar långa raksträckan över öknen San Rafael. Trots total torka skuttar glada kaniner över vägen, de som inte blir manglade. Vi har nu nått fram till Durango i Colorado, en trivsam skidby med många trevliga mikrobryggerier, av vilka vi just provat en. Och fick uppleva en äkta kareeoke kväll med countrymusik.