PÅ PARIS BREDDGRADER

Efter en sex timmar lång färjeresa lättar dimman och vi angör Port de Basques brygga i Newfoundland. Man tror sig ha kommit till Island, med kala klippor och enkla trähus som klänger sig fast längs den klippiga kusten. En blek intensiv sol ger magra färger och inga skuggor. Men efter några mil tar granmattorna över igen. Ogästvänligt, otillgängligt och ocharmigt mil efter mil på ruttna vägar.

I den enorma provinsen inklusive Labrador bor bara 550 tusen, fördelade på några isolerade byar långt från varandra. Nu när man har utrotat fiskarna lever man på olja, tursism och att såga ned och koka smågranar. Man försöker också utrota räkor och krabbor. Vi bor i den äldsta BoB i andra största byn Corner Brooks, som drivs av den åttiårige farbror Bell. Byn liggen lägst inne i en makalöst vacker fjord, med höga berg och floder bakom. Här gäller bara vildmarksturism, vi har sett vår älg.

Vår BoB ligger på 48e breddgraden, i jämnhöjd med Paris. Men här ser det mer ut som subarktis och tundra. De flesta som bor här är rödblonda och talar någon svårbegriplig skottedialekt. På kvällarna fylls motovägar och gator av feta kvinnor i shorts, knappblus och stora solglasögon. Motionerar de eller signalerar de något till andra. Män och kvinnor lever här i helt segregerade världar. Vi har inte sett en enda Newfoundland hund, bara små käcka blandraser.