COM CI COM CA nada

Våra intryck av Kanada efter flera veckors grundliga studier är blandade. Här är vår ärliga review.

+ Överlag mycket trevliga människor.

+ Otroligt laglydiga bilförare, speglar antagligen den låga brottsligheten.

+ Alltid bra mat på restaurangerna.

+ Många enastående vackra vyer och städer.

+ Mer vildmark än civilisation.

+ Rent och fint, även i städerna.

- För det mesta trist landskap och vanskötta skogar.

- Ruttna vägar och infrastruktur, trots höga skatter räcker inte pengarna till underhåll.

- Många småskojare som försöker lura turister, som i Italien.

- Dyrtider nu när Kanadadollarn gått upp.

- Överreglerat och överkontrollerat, som Sverige.

- Tekniskt efterblivet, ofta går inte mobiltelefon, Visakort, kontantuttag,bensinkort osv.

EUROPASTAD I NORDAMERIKA

Quebec City i Kanada bekräftar den gamla naturlagen, ju vackrare plats, desto fler turister. Här är det toktjockt med besökare, och den gamla staden i Quebec är troligen det vackraste i nya världen, dvs. om man gillar gammeldags europeiska städer. I små gränder med typiska franska trevånings stenhus trängs krimskramsbutiker och turistfällerestauranter. Men annars är språket det enda som skiljer mot USA: mat, prylar och mode verkar mest amerikanskt. Och Starbucks espresso är bättre än vad bistroer och cafeer gör här.

Staden har fler orginiella och utslagna personer per capita än vi sett någon annanstans. En kväll på uteserveringen skulle gett Dickens extas. Förbi på catwalken strosar sorliga tiggare, överåriga hippies, förvirrade knarkare, knäppfeta turister i pastell, överstylade punkare och indies, tatuerade banditer med pitbulls, glittrande glädjeflickor, drömmande poeter i kippande sandaler, dolska romer i blanka byxor och skinnvästar, förvirrade gammeltanter på hottade permobiler, gnälliga bleka barn i egendomliga barnvagnsliknande fordon dragna av senblivna pappor, bara vanliga handikappade i rullstolar och en och annan bortkommen baby boomer i total logo, som vi.

Trevligt med andra ord, och staden har skapat en fantastisk hamnpromenad med fik, stånd, utställningar och installationer. Trots regn hela tiden kan man inte annat än trivas.

STOCKHOLM, MAINE, GLEST

New Sweden är en alldeles obetydlig plats i delstaten Maine. Många svenskar flyttade hit i slutet

av 1800 talet, de flesta ättlingar har flyttat därifrån. Någon mil därifrån ligger Stockholm, några spridda och mestadels slitna hus med plakat, gravar och museer som minns immigrationen. Men folk i byarna runtomkring påminner elakt om giftskandalen i Stockholm för några år sedan, då en ledsen man förgiftade kyrkkaffet, dödade en, lade 17 på sjukhus en månad och sedan tog sitt liv. Turismen ökade fantastiskt i många år, för att kolla på giftmördarens by.

Det har varit iskallt i flera år i Stockholm. Den senaste vintern fick man 200 inch snö, gånga med 2,54 cm, berättar presidenten för historiska sällskapet i Stockholm. Men skolbarnen missade bara fem dagar. Hon vill också flytta därifrån, försöker sälja huset och alla tillhörigheter i en Garage Sale. Vi fann inget att köpa. Ingen vill heller köpa huset, säger hon. Men kaffet smakad gott i Anderssons butik och där fanns fina T-skirt att handla (tryckta text är, Det som händer här, stannar här, men inget händer ändå). Annars handlar det mesta om potatis här, enorma fält blommar just nu som vackrast.

Det är jobbigt att fara över gränsen mellan Kanada och USA och återigen påminnas om politikens effekter. Från slitna människor, hus, vägar och företag i New Brunswick kommer man efter några hundra meter till välstånd, välmående och finbyar i Maine, USA. Samma människor, samma natur, men olika politik i hundra år. Tänk Väst och Östtyskland, fast i Nordamerika.

NJUTÅKA FÖR 15 BUCKS

Vi letar alltid efter den bästa glidarturen, lagom med bilar och kurvor, vackra utsikter och varierande natur. Kanske har vi hittat en av de stiligaste, Cabbot Trail på den nordvästra spetsen av Cape Breton, Nova Scotia. Även den andra dagen vi planerat whalewatching stoppas båtturen av hårda vindar. Högt ovanför havet på den smala vägen finns dock många fina utsikter där vi kan sitta i våra pensionärsstolar, fika och kolla i kikaren efter valsprut och sprattlade stjärtfenor. Men både vi och valbåtarna ger upp, pilotvalar och jättehumpers fiskar på andra platser idag.

Nationalparken Cabbot Trail är helt enkelt makalöst vacker, värd en lång resa. Här blandas enastående utsikter över branta klippkuster, snirklande vägar över höga berg och dalar, fina fiskebyar och gulliga restauranter. Parken är nästan helt befriad från turistkramsbutiker och massturism. Det finns mängder av vandringar och några badstränder, men vattnet bjuder inte in. Mycket för 15 dollar i inträde.

Där finns också Scarecrow, en ytterst orginell installation av massa fågelskrämmor i en stor ring, utklädda med kända personers gummimasker och realistiska kläder. Där fanns presidenter, skådisar och artister, alla med papperslappar med citat på jackan. Installationen påbörjades för många årtionden sedan av en gubbe, nu död, och utvecklas idag av sonen. Den är gratis, men alla besökare köper gärna mat eller glass hos dottern i kiosken bredvid. På väg till Stockholm, Maine, sover vi i Moncton. Dagen efter provas Magnetic Hill, en besynnelig plats där ögat luras och man tycks kunna rulla uppför en backe.

TESTA GRÄNSERNA I GROS MORNE

Newfoundland består av ytterligheter. Både världens fulaste skogar och de mest fantastiska vyerna och upplevelserna. Långa tider är man nära döden av tristess, nästa stund skriker vi av förtjusning. Den kanske vackraste platsen i Kanada, säger de beresta, är nationalparken Gros Morne. Där finns massor av trails, fina fjordar att åka båt i, forsar att paddla nedåt och höga berg att bestiga.

Övermodiga väljer vi den vackraste trailen av alla, Green Garden, bara 19 km. Vädret är fantastiskt med sol och 26 grader, med en styv bris fylld av havets dofter. Våra ryggsäckar är fyllda med nysmorda mackor från Lassys bageri och massa kalla drickor. Det börjar bra med några hundra meters uppstigning på röda kala berg och en nedstigning genom en lummig småskog i en timma. Sedan öppnar sig vackra ängar och dramatiska klippor mot ett dånande illblått hav. Nära en total vandringsupplevelse, med fält av vilda irisar högt ovanför klapprande klippständer. I två timmar vandring uppslukas vi helt.

Där alla andra vänder och går tillbaka, beslutar vi kaxigt att fortsätta hela loopen. Det börjar tufft med en många hundra meters klättring på knöliga trästegar som pressats in i de branta lersluttningarna, bland granar och örnbräken höga som oss. Vi klarar första testet, för att snart tvingas att på alla fyra klättra ned till en stor flod. Några tältare tittar på oss med största förvåning. Jag tar av kängorna och vadar, Margareta kliver rakt igenom forsen med pjucken på. Ganska utmattade redan, efter fyra timmar, kommer nästa häftiga uppstigning 400 meter på leriga trästegar, och nedstigningar, och uppått igen. Varje ny brant suckar vi, nej inte en till. Drickan tar slut och vi kryper ned på knä och slickar i oss vattnet i de små bäckarna. Efter sex timmar extrem vandring lämnar Margareta för att hämta bilen på en annan parkering än vi kom till, tre km i uppför.

Utmattade far vi hem, stolta över att klarat testet på minimitid, förälskade i Gros Morne, men förundrade över vårt omdöme. En stor pizza och några öl senare är vi kaxiga igen.

PÅ PARIS BREDDGRADER

Efter en sex timmar lång färjeresa lättar dimman och vi angör Port de Basques brygga i Newfoundland. Man tror sig ha kommit till Island, med kala klippor och enkla trähus som klänger sig fast längs den klippiga kusten. En blek intensiv sol ger magra färger och inga skuggor. Men efter några mil tar granmattorna över igen. Ogästvänligt, otillgängligt och ocharmigt mil efter mil på ruttna vägar.

I den enorma provinsen inklusive Labrador bor bara 550 tusen, fördelade på några isolerade byar långt från varandra. Nu när man har utrotat fiskarna lever man på olja, tursism och att såga ned och koka smågranar. Man försöker också utrota räkor och krabbor. Vi bor i den äldsta BoB i andra största byn Corner Brooks, som drivs av den åttiårige farbror Bell. Byn liggen lägst inne i en makalöst vacker fjord, med höga berg och floder bakom. Här gäller bara vildmarksturism, vi har sett vår älg.

Vår BoB ligger på 48e breddgraden, i jämnhöjd med Paris. Men här ser det mer ut som subarktis och tundra. De flesta som bor här är rödblonda och talar någon svårbegriplig skottedialekt. På kvällarna fylls motovägar och gator av feta kvinnor i shorts, knappblus och stora solglasögon. Motionerar de eller signalerar de något till andra. Män och kvinnor lever här i helt segregerade världar. Vi har inte sett en enda Newfoundland hund, bara små käcka blandraser.

SOMMARSTUGEÖN

Den som är på drift upplever. Vi åker en omväg till Kanadas mest avbildade sevärdhet, Peggy Cove, en vacker fyr i en västkustliknande by. Sedan, efter många timmars enahanda bilkörning genom enformiga granskogar kommer vi till slut fram till Sydney, den nordligaste staden på Cape Breton, den nordligaste ön på Nova Scotia. Här lever 23 000 ensamma själar, men på lördagen går många ut på den fina strandpromenaden i solnedgången. Där spelar åldrade musiker var tjugonde meter för en lika åldrad publik. Några har kareoke med levande musik. Runt den historiska staden kör åldrade mc gubbar sina välputsade Harley. De allra äldsta kör ned sina veteranbilar till kajen och njuter i bilen av en illröd sol som faller ned i det stålblå iskalla havet.

Sista 10 milen hit bjuder på fantastiska vyer av havet, skärgården och alla små insjöar. Runt alla stränder ligger pedantiskt skötta sommarstugor. Vi inser först nu att Nova Scotia är en sommarstugeö. Hit flyr rika och natursugna från alla hörn av Kanada och USA. Det sägs att amerikanarna nu invaderar Newfoundland, för fina somrar och låga priser. Här får man sol utan hetta, vilken lyx.

Dessa provinser i Kanada liknar Europa på alla möjliga sätt, särskilt Sverige. Man har ganska höga skatter, systembolag, ett överskott av lapplisor, slöa kypare, generellt höga konsumentpriser, massa insekter, många arbetslösa och bidragsberoende och en regionalpolitik som bygger vägar till ingenstans. Men vi ser fler handikappade i permobil här än någon annanstans.

RÖVARBARONER

Överallt på vår amerikanska resa ser vi spåren av besinningslös skövling. Kanada försökte på mindre än hundra år att utplåna alla träd i skogarna och fiskar i närhavet. För vinsterna byggde man stiliga träslott, som vi beundrar på vår resa. Idag finns inga gamla träd på Nova Scotia och alla torskar eller cods är utdöda. Träslotten ruttnar och landsbygdens folk flyr till städerna. Fiskargubbarna som är kvar har sökt nya arter att utplåna, idag gör man allt för att radera ut hummern.

Efter hårda politiska brottningar i Kanada och på internationell nivå tvingade man skogsskövlarna att återplantera och fiskarna att sluta jaga småtorsk. Men det kommer att ta hundratals år att laga vad rövarbaronerna förstörde på kort tid.

På västkusten i Nova Scotia försökte engelsmännen med etniskt utresning tvinga alla franskar till Cajun i Louisianna. Men många flyttade tillbaka och lever nu i fattigdom på Evangelina Trail. Här har man de största skillanderna mellan ebb och flod i världen och glada valar som leker och lockar turister. I de slitna fiskebyarna är ljuset blekt men trollskt, vinden evig och dofterna så djupa att damernas parfym vissnar i avundsjuka. Hemmatanterna hänger tvätten på linor med rullar som sitter utanför fönstren, som i gränderna i Italien. Den enda sevärdheten är en sten som borde ha vält.

DOM DIMHÖLJDA SKÄRENS GULLSÄLAR

På östkusten i Nova Scotia kan man åka längs med havet på slingrande Lighthouse Road och titta på alla små fina f.d. fiskebyar och vackra sommarhus. De flesta ägnar sin tid åt att måla och laga husen, som antagligen far mycket illa på vintern. Eller klipper man gräset. Men ingen badar, vattnet passar bäst till att kyla champagne, säger man här.

På en udde som ingen ville ha har man skapat ett naturreservat, Kejimkujik. Där gör vi en långvandring på magra hedar och längs havet, insvepta i dimmor. På ett litet skär får vi för första gången i livet se sälar lattja och bråka, när de inte döljs av dimmorna. Deras hoink hoink låter som spökljud.

Nova Scottianerna är inte bara lojalister till engelska kungahuset, de är också överraskande ofta jättetjocka. Vår guide i Lunenburg var så fet att hon inte kunde lämna sin rullande stol. Men hon hade räknat alla svenskar som besökt staden i juni: åtta.

KOM IHÅG ATT MAN KAN DUBBELKLICKA PÅ BILDERNA SÅ BLIR DE STORA

GRANAR, GRANAR, GRANAR

Det liknar inte Skottland någonstans, Nova Scotia är ett land täckt av en matta av 2-4 meters granar som växer bland sly. Överallt ligger små tjärnar och träsk, där nybyggarna satt upp sina enkla hus, alla har strandtomt. Inget är som vi väntat oss, precis som väntat.

Vi bor nu i den lilla f.d. fiskebyn Lunenburg på östkusten. Den kallas julgranarnas huvustad på jorden. Engelsmännen ville inte få hit franskar och erbjöd därför marken till tyska protestanter. Dessa bönder kom och omvandlades till båtbyggare och fiskare. Staden är ett UNESCO arv och har sagolikt vackra hus och kyrkor.

Nu har vi sett solen, i en fantastisk solnedgång över hamnen som lyste på de illröda husen. Här finns bara kortbyxturister och enstaka efterblivna byfånar, samt några som sköter turistbusiness. Vi har grillat och smakat Nova Scotias fina Chardonnay från Jost. Utanför går två tjocka tantpoliser och äter glass, en har en blomma i handen.