Månvägen

Från Idaho till Utah reser vi och lastbilarna, inte många andra, genom ett månlandskap, egendomliga berg och ökenstepper där det varnas för sandstormar. Men temperaturen är högre än på månen, ca 39 grader C. Efterhand ser vi till slut några potatisåkrar, vattnade av anläggningar med 200 meter långa rör som rör sig över åkern i datorns takt. Vi svänger av mot bergen i Backcountry Scenic Way och passerar byar som trotsar beskrivning i ensamhet och rural charm. Efter en lunchpaus under eken på en sommartom skolgård får Malte dagens motion, han jagar i en halvtimme strålen från en gräsvattnare. En engelsk sprinkler spaniel såg han ut som.

Vi sover över utanför Salt Lake City, en ful stad med fina berg, med sådan ekonomsk expansion att den spränger staden, som der ser ut. Kvällsbesöket på Wall Mart påminner oss om att vi befinner oss i mormonland. Över hälften här är bekännande mormoner. Alla shoppare såg så prydliga ut, med pressveck på kortbyxorna, skjortan nedstoppad och fönat hår, och alla var så rara så. Men inte såg vi några karlar med flera fruar, hur vi än tjuvtittade.

I Appladalen i USA

Yakima dalen i Washington ligger omgärdad av höga berg och jorden är extremt fruktbar. Dalen är fjärde största äppelproducent i världen. Man åker timme efter timme genom rationella äppelåkrar, och då slås man av ytterligare ett särdrag i USA. Man är så specialiserad i de olika staterna efter sina förutsättningar. Några stater odlar vete andra majs, andra åter frukt eller vin, somliga odlar cottonwood träd. Inte som i Europa där alla länder odlar allt. Inte konstigt att amerikanerna är effektiva. Men i ena ändan av dalen bor de fattiga fruktarbetarna i den schabbiga staden Yakima. I den andra delen bor de som får frukterna av effektiviteten och den moderna bevattningen, i den välordnaden staden Richland, ja den heter faktiskt så.

Vi fortsatte resan längs Lewis och Clark trail österut, den väg som upptäckarena kartlade västra USA. Vin och veteland. Sedan över Snake River och söderut på den mycket vackra US 95 som går genom enastående tjusiga berg och skogar i Idaho. Men potatisen, var katten är den berömda Idaho potatisen, inte på åkrarna, inte ens på restauranten i Boise fanns den i kväll. Ännu en amerikamyt ?

Timmersoppa

D



Det var en djävla smäll 8:32 18/5 1980, de sa alla då Mount Sant Helen kreverade några mil sydöst om Seattle och lade jätteområden runt om i aska och lava. Smällen var så kraftig att vindar på 300 miles per hour blåste iväg hela skogar med träd på 70 meter i höjd och 5 meter i omkrets, med rötterna. En hel del hamnade i en alpsjö, där det fortfarande ser ut som timmersoppa. Den tjurskallige Harold Truman vägrade flytta, han stannade i sitt hus nedanför berget, idag ligger han begravd under 15 meters aska.

Resan från Long Beach till utsikten Windy Ridge gick genom Oregon – Oregano som somliga säger – och slingrade sig upp i bergen genom vildmarken, en av de vackraste etapperna hittills. Aldrig förr har vi kommit så nära urkraften i en naturkatastrof, på stup och smala krön körde vi ganska nära kratern, den pyste rök fortfarande, den småkreverar då och då. Där intog vi en vidsynt höglufts lunch och bortsåg från risken.

Nordisk halvö

Olympia halvön i östra Washington state är mestadels en ful skogsåker där kalhyggen blandas med skräpiga smågranåkrar. Rundturen avslöjade många nordiska namn på gator, affärer och annat. Hit kom bl.a. många finnar och danskar i slutet av 1800-talet för att bruka jorden, men de flesta blev skogshuggare. Man skövlade på några årtionden träd och skogar som var hundratals, kanske tusentals år gamla. Man dödade utan eftertanke träd som var 25 meter i omkrets och över 100 meter höga. Turligt nog ingrep president Theodore Roosevelt och gjorde en nationalpark i mitten av halvön. Men fortfarande bråkar fattiga bosättare och rika skogsföretag med de federala myndigheterna om att få såga ned mer skog.

I norra delen finns en av världens tre tempererade regnskogar, de andra finns i Patagonien och på Nya Zealand. Bilresan dit var lång och tråkig, vi mötte bara massa timmerbilar. Men att få se jätteträd, mossalar och dimhöljda backar med ormbunkar var värt det. Idag har vi gjort en långvandring på cool Long Beach och njutit av salta dofter och smaklös turism. I morgon vänder vi kompassen österut far vi vidare till heta Amerika.

Halvmål, tåbad i Pacific

Äntligen efter 800 mils körning kors och tvärs är vi framme vid stilla havet och har badat tårna. Mycket mer lär det inte bli, vattnet är bara ca 16 grader och strömmarna dödliga. Vi hyr en finfin stuga några hundra meter från havet i Long Beach, Washingtons något bedagade men betagande badort 3 timmar söderut från Seattle. Efter 16 dagar med 35 till 43 graders hetta är det obeskrivligt skönt att småfrysa i 23 grader, det blir sällan varmare här. Solljuset är intensivt och havsvindarna fräser runt knutarna. Hundarna har tokrusat lösa längs sandstranden som är 4 mil lång, bland bilar, campande ungdomar och lekande barn. Amerikansk frihet.

En söndagsmorgon i Seattle möter vi bara sömniga turister och sorgligt många svarta uteliggare. Staden har en europeisk charm blandad med vackra skyskrapor. Vi gjorde en bilrundtur och njöt av tomma vägar och gulliga kvarter. Staden påminner annars om Stockholm, full av smuts, skräp och trasiga vägbeläggningar. Det måste vara något politiskt.

Ett rent vetehelvete

Om man kör US 2, den nordligaste västliga vägen, från Montana till Washington state måste man passera ett vetehelvete. En torr oändlighet av veteåkrar och enstaka helt isolerade vetegårdar. En åker räcker antagligen till alla vetebullar hela året i Sverige. Det tar fyra timmars vetetittande innan det är över och man äntligen kommer fram till de ständigt gröna skogarna som ger detstaten Washington sitt namn, Evergreene state.

Redan i västliga Montana förstår vi att här i trakterna går folk på espresso. Starbucks föddes som bekant i Seattle, men kaffedrickandet har blivit en epidemi, eller ett rent missbruk. Även i de dammigaste vetehålor i oändligheten finns en espressostation, i regel på besinstationen. Det är en färgglad friggebod där någon köpt en espressomaskin och pappersmuggar, och sågat upp några drive thru luckor i väggen. Man säljer finfint kaffe för halva starbuckspriset. En affärside som bara väntar på att flytta till Sverige.

Vi har nu nått fram till Seattle och väntar ivrigt på att doppa tårna i Stilla havet.

Going to the Sun Road

Vi undrade länge om det verkligen var vettigt att köra nästan ända till den kanadensiska gränsen för att se några alptoppar med snö. Efter många mil nådde vi Kalispell, indianska för prärien ovanför sjön. Hela staden tycks leva på turister en kort period på sommaren, men resten av året har man värsta Kallikväll.

Glacier National Park är egentligen bara en krokig väg som långsamt stiger genom en granskog, och man undrar över alla köer av bilar som vill åka den. Men rätt som det är kommer man ut på smala hyllvägar, som knackats ut ur bergssidorna. Vi kör med svettiga händer och tittar på stupen nedanför. Snart blir det sagolikt vackert och man stannar hela tiden på utsiktsplatser och beundrar vyerna. Mycket vackrare kan det inte bli, på bergstoppsskalan. Det tar en halv dag och Nicke flämtar, tunn luft på nära 3000 meters höjd. Men det var mer än värt en lång resa.

Efter tar vi bakvägen hem genom svartfötternas indianreservat inkl. staden Brownings. Mycket fattigdom och slum har vi sett i USA, men här är det värst. Många hus skriker av uppgivenhet och yttersta tristess, omgivna av sopberg från alla tidigare använda bilar och ting. Den vägen gick inte till solen, bara till Amerikas skuggvärld.

Enslighetens väg

På Montanas högslätter mellan Yellowstone och Glacier National park kan man köra milatals utan att möta annat än kossor, åtminstone om man som vi väljer bort Highways. Staten kallas Big Sky, och man förstår det när vi reser på de vida slätterna omgivna av snöklädda berg, med vackra porlande bäckar. Vi hamnar av en slump i Nevada City, där man på skansenvis bevarat en hel gammal guldletarby inkl. saloon och music hall. Bakom finns också en övergiven bilverkstad, där vackert åldrade amerikanska smålastbilar står som monument över nordmarkernas glömda omptimism.

Strax innan västernhålan Wisdom (vilken visdom att flytta hit ?) stoppas resan av kor på vägen, och den första äkta kofösaren vi möter är en cowgirl, som skickligt rider runt flocken. Vi passerar lyckligt Lost Trail Pass och kommer småningom ned till Bitterroot Valley, idag mest känt för att många superrika bygger palats som hideaways. Vi kan inte se dem, de göms undan som gated communities. Montana är något av vår favoritstat hittills, ljuset, vyerna, luften och de små genuina västernbyarna väcker kärlek. Och vovvarna njuter av att lattja i det kristallklara vattnet i de många bäckarna.De har slutat tjata, när kommer vi hem, nu tjatar de, får vi bada snart. Om ni har sett Shreck II och Donkey när de reser till landet Far Far Away, förstår ni.

Björnlås och kallbad

Idag har vi haft semester i Yellowstone, inte många mil körda. Först badade vi i en amerikansk alpsjö, Hebgen, som bildades vid en jordbävning 1958. Margareta undrade varför inga andra badade, var det förbjudet eller förgiftat. När vi hoppade i förstod vi, inga amerikaner skulle bada här, det var nog bara 23 grader i vattnet. Malte tillbringade några timmar simmandes och dykandes, vägrade helt att gå upp. Enda smolken var en faslig massa trecentimeters bromsar som skar bitar ur våra kroppar.

På eftermiddagen hittade vi en mysig skuggplats vid Madison River i Yellowstone Park, där vi bara satt stilla. En bit från oss stod flugfiskare i strömmen, och mitt bland dem badade älgkossor med sina valpar. Djuren här ser inte människor som hot.

Hettan fortsätter, i vår turistby är man inte vana, få restauranter och pubar har aircond. Det var knepigt slänga soporna ikväll, containern har björnlås, inte helt enkelt att forcera. Alla som reser in i parken uppmanas att inte lämna mat tillgänglig för björnar, då lär de sig snabbt att tjuva. Ett nytt trick de lärt sig är att krossa bilfönstren på parkerade bilar med ramen för att sno käk.

Förresten, om man dubbelklickar på bilderna blir de mer än dubbelt så stora.

Drive Thru National Park

Det är bara att motvilligt erkänna, Yellowstone Park är en av de vackraste platserna på jorden. Vi körde in i parken med fördomen att alla överord vi hört från amerikaner och turister är överdrivna. Det började helt enligt förväntningarna, bara massa småberg med brända granar och jättekaravaner av bilar och köer. En gigantisk skogsbrand 1988 skövlade nästan halva parken, nu står bara svarta stammar kvar men nya smågranar växer upp. Men efter bara några mil kom enastående geisrar, glittrande floder, vattenfall i canyoner och snöklädda berg. Den gula stenen fanns verkligen, en sagolik fem meters sten där hetvatten från jordens inre ständigt rann längs sidorna. Vyerna tog andan ur oss, hyfsat beresta europeer. På högslätterna betade jättehjordar av bison, i skogarna såg vi amerikanska elks dvs. småälgar, och svartbjörnar. Det är ett alplandskap med enorma högslätter, alpblommor och iskalla sjöar, där Malte och Nicke badade. När vi gick från badet mötte vi en jättebison som slumrade middag. Småläskigt. Det är en speciell känsla att träffa vilda djur utanför hotellet. Här finns alla naturupplevelser man kan vilja ha längs en 10 timmars loop, och amerikankarna har lyckats lägga vägar och smårundturer så man kan se det mesta utan att lämna bilen. Bara att veva ned rutan och ta kort. Vi kapitulerar, helt fantastiskt. Ni som inte varit är, åk hit.

Enformighetens väg

Black Hills namn kanske kommer från alla brända kullar med svarta tallar. Blixtar tänder ständigt eldar och skogen får brinna. Vi körde alla berömda finvägar och kollade västernhålorna. Deadwood, där Vilde Bill Hickock blev skjuten i ryggen trots, eller tack vare, att han satt med död mans hand, svarta par i ess och åttor, är idag bara en spelhåla. Hill City är inte större än att man kan hålla andan när man kör igenom. Mount Rushmore besöks bara av vita amerikaner som gillar sina Founding fathers. Det vi mest kommer ihåg är alla blanka Corvette. Mer än 1500 nedcabbade från hela landet fyllde alla vägar och byar, man hade Black Hills Corvette Race. När vi valde en slingrig grusväg kom vi småningom till den gamla gruvbyn Rochford, där 953 personer lever ensamt ensligt. Men man hade Moonshine Gulch Saloon med byns bästa cheesburger, där taket pryddes av kepsar från tidigare besökare.

Idag har vi haft en långresa 9,40 timmar genom Wyoming och Montana, det var den mest enformigaste etappen hittills, bara torr prärie med ledsna kossor timme efter timme. Här och var stod en oljepump och malde långsamt. Nu på kvällen har vi nått fram till West Yellowstone i Idaho, byn närmast USAs mest kända nationalpark. TV varnar för Heat Wave i morgon, 110 grader. Tänk på att hundarnas tassar bränns på svart asfalt, säger man.

Brösarps backar tiotusen gånger

I Badlands igår upplevde vi den hittills varmaste dagen, 110 grader, som motsvarar drygt 43 grader celcius. De blåste som attan och utomhus kändes som en varmluftsugn. Barntedern sa att hans rekord var 114. Bara en timmes resa från skräckbergen ligger Black Hills, höga vackra berg klädda med tallar, med små sjöar och bäckar. Där såg vi idag svartbjörnar och bisonoxar, i parker där de strövar fritt. Bison är jättejättestora. Nicke gillade inte björnodören. I en dal omgiven av berg finns en högslätt med runda kullar, mil efter mil lika tjusigt som Brösarps backar. Nu sitter vi på verandan i solnedgången och grillar lax och grönsaker, i en fin timrad stuga. Samtidigt stjäl jag Wifi från grannhotellet. Vi testar cowboy drycken Bud light med tomatjuice, inte helt fel faktiskt. Vår nattby Custer i västra Syddakota påminner mest om Åre, med skidstugor, mackar som hyr ut video och den mysiga kvällsmusiken från den enda huvudgatan bestående av dunket från 15 tumshögtalare i skruttbilar blandat med puttret från fyrhjuliga skogsmoppar. Skillnaden är ständig sol och värme och myggfrihet.

101 grader i Badland

• 
  
  
  Flämtvarmt är det här i Badland, det spektakulärt vackra egendomliga landskapet i västra Syddakota. De franska pälsjägarna kallade det mauvaises terre, helt ogenomträngliga berg, men redan indianerna kallade det dåliga landet. Resan hit fortsatte över prärien, fem timmar med bara plattland med torrt gräs. Alla transkontinentalister säger att man går in i väggen efter några dagar, och inte vill resa mer. Men det är något fel på oss, vi längtar varje kväll efter morgondagens resa och kan inte komma iväg fort nog. Det är vanebildande, att få sitta i en slags verklighets TV och se världen farande in genom vindrutan. På kvällen tog vi några öl på Badlands bar i Wall tillsammans med lokala cowboys i svettiga hattar och äkta koskitiga jeans. Men de drack tomatjuice blandad med Bud light, vad är detta. I tingeltangelbutiken frestades vi att köpa en uppstoppad präriehund med horn, lär vara ovanlig.

Prärieångest

Vad ska man säga om Minnesota, inte mycket egentligen. Mora i nordost har en Dalahäst, en Moraklocka och Vasaloppet på vintern, men inte mycket annat. Vägen därifrån till Syddakota går först igenom områden med dystra tallar och träsk, som får inre Norrland att se lockande ut. Gubbarna ägnar sig åt snöskotrar, fulbilar och fiske, men vad tusan gör tanterna. Därefter kommer milatals av majsåkrar och bonnagårdar, utkastade och alldeles isolerade. Lilla huset på prärien, lappångest eller präriesjuka. En timma till byn för att handla kaffe. Byarna består mest av silos. Vi passerade Ronneby, 16 invånare. Vem vill inte bli trucker och komma därifrån. Man undrar om svenskarna som flyttade hit fick det bättre än de som stannade.

Vår etapp på ca 70 mil gick sedan över riktiga prärien i Syddakota, bilkörning 1 timma rakt fram och en sväng, sen en timma rakt fram. Stekande sol och country på radion. Vägen försvinner i solhägringar. Inte en pippi syntes bland de vajande fälten. De tusen sjöarna är gröna av övergödning, inget bad för vovvarna Då och då avbryts det av de vackraste kullar med lövträd och enar. Vi övernattar nu i Mitchell i Syddakota, mest känt för att ha ett hus prytt med majsolvar och ett majsmuseum.

Bare åke o åke

Chicago är som en ädelsten omgiven av skrot, vi passerade rakt igenom staden och dess skyskrapor glänste men runt omkring såg vi bara rost och gamla industrihus. Idag har vi inte gjort något, bare åkt och åkt, ca 95 svenska mil längs Interstate 90 och 94. Först var det vackert en stund, sedan överraskande trist, såg ut som onämnbara delar i Sverige, dock inte Svealand eller Götaland. Sumpmarker omgivna av fula barrträd. Vi tar nattvila i Milaca, en deppig byhåla i norra Minnesota. Om det var hit som svenskarna flyttade, kunde de lika gärna stannat hemma. Eller så åkte de hem igen. Vi var enda gästerna på hotellet, men utanför var det köer i drive in till Dairy Queen, vi undrar vad de köper där, glassburgare kanske. Nicke och Malte tjatar hela tiden, när är vi hemma.

Amish i Ohio

Den första dagens 65 mil gick genom ett oväntat vackert lågalplandskap från Maryland genom West Virginia till Ohio. Vi övernattade i den fattiga och charmlösa byhålan New Philadelfia. Inte mycket mer att säga om den. Vi har kompletterat vårt mobila kök med elgrill, vattenkokare och ett kylskåp som funkar även på motelrummet. Det enklaste motelrum omvandlas i hast till ett gourmetkök.

Av alla religiösa förvillelser är kanske Amish kanske mest obegriplig men charmerande. Andra dagen reste vi Amish Scenic Route i Ohio, USAs största bosättning för Amish folket med 35 000 vars liv konserverats i 1800 tal. Där fanns både trådlösa hus utan el och telefon och lustigt utklädda personer som färdades i häst och vagn. Av någon anledning har de lurat sig själva att cykeln är jättegammal, så cykla får de.Vägen liknande i övrigt ett turistdike, värst var Sugarcreek, Schweizerbyn, med fejkade alphyddor fyllda med ruggigt tingeltangel och skränande joddel på gatan från massor av högtalare. Ännu en amerikansk excess i smaklöshet.

Naturen var oändligt vacker, med böljande fält och vackra träddungar runt fina vita hus. Timme efter timme färdades vi suckande av avund, så vackert är det bara på enstaka platser i Sverige, tex vid Siljan, varför ska amerikanarna både vara rikast och ha det vackraste landet. Sedan kom vi ned på platta the Plains, mil efter mil genom majsåkrar, så vi lugnade ned oss.

Nu har vi slagit nattläger efter 55 mil i f.d. indianbyn Mishawaka, strax utanför Chicago. I det tomma och fula köpcentret intill hittade vi en fantastisk tapaskrog, och hundarna har badat Mishawaka floden.

4 juli

Den 4 juli firar amerikanarna sin Independence 1776, fastän historikerna vet hemligheten, inget speciellt hände den dagen. Deklarationen skrevs den 2 juli och signerades den 30 juli. Den 4 juli+festen är så nära man kan komma Nordens hedniska fester, med massor av sprit, glamman och musik. Men fyrverkeriet är det värsta man kan se sedan Södermalm firade 700 år. Till och med sköldpaddorna i C O Canal beundrar festen.

The Great American Road Trip

Vilda västerns erövrare, sedan de Tocqueville, John Steinbeck, Jack Kerouac gjorde det, efterföljda av tiotusentals andra, reste över hela USA. Nu ska vi också bli transcontinentalister, som de kallas. Resan från Atlanten till Stilla havet och tillbaka går genom minst 21 delstater och kommer att ta runt 40 dagar. Avståndet från Washington DC till Seattle i Washington state är 2799 miles, ungefär 451 svenska mil, hela vägen kanske blir ett kvarts varv runt jorden. Förberedelserna har gått in i ett intensivt slutskede, med studier av kartor och reseböcker, planering av rutter och bokning av de sista hotellen. Vi hoppas kunna berätta om alla vackra platser och strapatser här.